Lykke

Alltså, jag minns när jag och Emelie var typ 13 år. Emelie hade ett videoband med ett inspelat avsnitt av Bröderna Ohlson, populär ungdomsserie från 1987. I detta program spelades det upp en del musikvideor varvat med sketcher och annat roligt. I detta inspelade avsnitt kan man hitta bla godbitar som Lionel Richie - Dancing On The Ceiling, Gianna Nannini - Bello Impossibile och Pernilla Wahlgren med en riktig slagdänga (vet inte namnet på låten). På bandet fanns även en video av ett relativt okänt band, Psuedo Echo med låten Living In a Dream! Denna låt och dessa bandmedlemar blev jag och Emelie så himla kära i. Ja, så där kära som bara två trettonåringar kan bli, med andra ord helt tokkära och besatta. Under en period såg vi på den där videon minst två gånger om dagen. Vid varje tillfälle satt man där, typ en meter från teven med hög volym, och särskådade musikvideon. Spolade bak, spolade fram, frös bilden, ja allt för att inte missa en enda detalj.

Nu, vid 25 års ålder, upplever jag en liknande känsla när det gäller den här Steve Perry och Journey. Jag fattar inte vad som hänt med mej. Jag är helt besatt. Flera gånger om dagen kollar jag på mina favoritklipp via YouTube. Jag får faan ingen ro emellanåt om jag inte får titta på dem! Jag är trollbunden! Hjälp!

Emelie - Vi måste kolla på det där bandet snart igen. Eller hur var det, hade det försvunnit?? Det får bara inte vara så!