Lykke

Min yngsta bror Leo har en flickvän som heter Tove (Hej Tove *vinkar*) som bloggar rätt kul tycker jag. Hon jobbar med "fails" vilket jag har väldigt roligt åt. Framför allt annat är det ju askul med andra människor som gör bort sej. Så där så man får tänka att, fan inte ens jag är så där klantig.

Men.

Med en gedigen bakgrund och erfarenheter av knackiga fordon så är jag beredd på det värsta varje gång jag startar en bil. Detta gäller givetvis även min egen, speciellt eftersom den har varit lite tjurig senaste tiden. Så när jag nu skulle ta mej hem efter jobbet igår, lite halvstressad så där, så startar självklart inte bilskrället. Det är ingen reaktion what so ever när jag vrider om nyckeln. Jaha, tänker jag, nu har startmotorn gått på lunch! Ingen tid att förlora och jag hastar iväg till tunnelbanehelvetet. Utan minsta mentala förberedelse är jag alltså så illa tvungen att trängas med tjocksmockar och fjortisar hela vägen hem. Under tiden lägger jag även upp ett åtgärdsprogram och tar de nödvändiga kontakterna för att kunna genomföra det. Till exempel bestämmer jag med farsan att vi ska mötas upp efter matchen på lördag och åka ut till Mörby och hämta bilen.

Fredag morgon, och jag tar Loves bil till jobbet. Glider in i garaget och parkerar två platser ifrån min bil. Tänker att, äh va fan, jag testar att starta. När jag precis ska sätta mej i förarsätet upptäcker jag mitt ödesdigra misstag; en automatväxlad bil ska inte ha backen i när man ska försöka starta den!!! Jamen, det var ju bara att slänga i parkeringsväxeln sen startade den och spann som en kåt kat för faaaaan!

MEGA-FAIL!

Nu har jag två bilar på jobbet och jag är den enda på hela arbetsplatsen som bor på södra sidan av stan. Duktig idiot!

Hej.

Det är tisdag idag.

Jävlar är det redan tisdag? Dumt att klaga kanske, över att tiden går fort under denna trista årstid. Men vad fan händer med ens liv? Det bara skjuter förbi! *åldersnoja*

Hur som helst så har det ju varit helg. En barnledig helg som inleddes med middagsbjudning i Emelies nya kök på fredagen. Mycket trevlig tillställning som alltid. Lördagen spenderades som vanligt i Farstahallen där det bjöds på målkalas, vårt nya signum, tydligen. 10-5 vinst mot Handen (småbarn).

Efter matchen trodde jag att jag skulle ha gott om tid på mej att pilla lite naveln och eventuellt duscha innan folk började droppa in hemma hos oss. Icke så. Då jag precis släppt Katta hemma i Sköndal ringer killarna och kräver skjuts från Farsta. Tillbakakaka således. Inte bara en gång utan två. Dessutom var de redan berusade, så man låg ju lite efter redan från början så att säga. Väl hemma började det meckas bål och grejer vilket var väldigt uppskattat. Under kvällen kunde man skåda stjärnor som Hästen, Bosse och Hon-som-snackar-så-mycket-på-bänken-majsan i familjen Björkman-Lassen-Erikssons lägga. Målet var ju som vanligt utgång. Men planerna gick i stöpet och det slutade med att jag hade drösar av grabbar överallt hemma och helt sonika fick sova på soffan.

Söndag morgon och nämnda grabbar underhöll genom att tugga sönder tystnaden man med fördel lyssnar på när man är bakis. Slutligen ställde man såklart upp och skjutsade hem packet. När hemmet senare väl var någorlunda städat skulle jag kolla lite serier tänkte jag, aa tjena hejsan baby, somna efter ett halvt avsnitt och så var den helgen till ända.

Måndag morgon och det skulle rullas pappas bil till jobbet. Men nu ska ni minsann få höra på fetaste nyheten söder om tullarna! Han har bytt bil!!! Inget mera Frans. Det är ta mej satan helt underbart. Jag menar, en Volvo 945 från 96 är rena drömmen i jämförelse. Den har till och med servo.

Slutligen kan jag meddela att Ella fortsätter att rada upp klassiker efter klassiker:

Jag sitter och meckar med min nya telefon och är inte riktigt uppmärksam på vad hon håller på och lavar sej med. Ser henne studsa ut i köket. När hon hoppat runt hörnet och ur synfältet hör man:
"Oj oj oj, ack ack ack, jag börjar bli för gammal. För gammal för att hoppa på ett ben!"
Allt givetvis med samma inlevelse som en annan har när man i arla timmen ska försöka sätta på sej strumporna.

Senare vid middagsbordet sitter hon och resonerar fram och tillbaka vilka som ska få äta av glassen som finns i frysen.
Ella - "Mamma, jag och Love ska få."
Jag - "Men Mormor då? Får inte hon smaka?
Ella - "Nä, det är jag som bestämmer vilka som får."
Jag - "Men vem var det som betalade glassen när ni var och handlade då?"
Ella - "Eeeyyh, Mormorrr!"
Sista repliken med värsta turresvenskan?!

En kl. 20.10 en torsdagkväll, jag tjatar om tandborstning:
"Aaaah, mamma jag blir så trött på dej ibland! Men jag älskar dej ändå."

Ella 5 år.

Framför spegeln i hallen kl. 17.10 en tisdagkväll:
"Mamma, jag skulle så hemskt gärna vilja vara tonåring."

I saccosäcken brevid Loves säng kl. 18.45 en onsdagkväll, Love är barnvakt:
Ella: "Men Love! Vi har glömt en sak! Vi borde hitta på något, kanske pyssla lite!"
Love: "Men jag är lite trött och vill vila. Brukar inte mamma vara trött på kvällarna ibland?"
Ella: "Näej, mamma är ALDRIG trött!"

I sovrummet en torsdagmorgon kl. 06.45 under påklädning:
"Men mamma, jag måste skynda mej att sätta på tröjan så ingen ser mina tuttar!"

Jawohl jawohl, ich liebe alkohol, ropen skalla alkohol till alla!

Än en gång blev det sponken på lördagkvällen, och på söndagen mådde man som man förtjänade, ganska förutsägbart. Men visst hade vi anledning att fira. Klockan 14.45 blåstes, tidigare på lördagen, det igång för match, och aldrig har jag väl sett maken till diciplin. Coach har sen efter juluppehållet startat ett nytt mantra. Nämnda diciplin, kort och gott. Och det har gjort susen. Djurgårdsstackarna hade inte mycket att hämta på sitt hemmagolv och kunde slås tillbaka med 4-1. Bättre känsla är svårare att hitta. Ta mej fan bättre än sex!

På söndagen var vi ett gäng tjejer som pallrade oss till Hammarby sjöstad för att supporta våra herrar. Det gick ju utmärkt det också då de vann med hela 11-5. Mest minnesvärt är dock det brutala påhoppet på min lillebror i andra perioden. En crosschecking i ryggen lite smidigt sådär resulterade i matchstraff 2 för den skyldige. Även Herr Dennerby drog på sej ett matchstraff då han på två röda sökte upp syndaren för att säga honom ett och annat. Men det är väl klart man ska stå upp för sina lagkamrater?

Annars har ännu en gudsförgäten måndag genomlidits. Drog inte många knop under gårdagen med undantag för träning på kvällen. Dagens höjdpunkt var ändå när Ella drog på sej prinsessklänningen och showade i vardagsrummet efter middagen. Frågan är bara hur bra simultanförmåga hon egentligen har? Blir helt förundrad över hur hon kan sitta och lyssna på Sjörövarfabbe på hög volym och sjunga Var bor du lilla råtta, samtidigt.

Den där råttan förresten, hur macho är inte han egentligen? Han har 72 ungar, bor i en hatt och har en fru som steker glass. Tänk om en annan också kunde dra ett sånt lass med bara fyra hål i fickan!

Så blev man då till slut frisk under tisdagen och kunde börja ladda för arbetet och den välsignade trötthet det i sej skulle rendera i. Men icke! Tråkigt tråkigt nog insjuknade mitt arma barn även hon och VAB var det jag fick sysselsätta mej med resten av veckan. Med undantag för en träningssejour på onsdagskvällen lämnade jag inte lägenheten mer än för att inhandla nödvändiga födoämnen så som glass och Billys panpizza. En hel del teveserier har plöjts igenom varvat med det odelade nöjet i att ensam lyssna på en fyraåring som talar i tungor under feberdrömmar. Prislöst!

Så kom äntligen avlösningen under fredagen i form av fradern till barnet. Det blev då tid för lite egen kvalitetstid i form av ännu mera teveserier och öl. ÖL! Denna gudssänta gyllene dryck som likt en daggvåt, varm sommarmorgon i soluppgång kittlar gomen och tungan innan den lätt och ledigt rinner ned i halsen som en porlande fjällbäck. Lukten av ett riktigt gott öl påminner mej om min barndom. Banalt, kan tyckas. Men så är det. Min genuine far som alltid har älskat öl (antar att sitter i generna), lät oss alltid smaka på slumpen. Då tyckte man inte att det var särskilt njutbart. Inte som nu inte. Men det var lyckliga tider, därav påminnelsen.

Hursomhelst. Idag var det åter igen dags för match. Efter debaclet mot Hässelby (småbarn) strax innan jul, hade man inte mycket till övers för den sport vi kallar innebandy. Juluppehållet kunde inte komma mer lägligt då man kunde gräva ned sej i julskinka och Irish coffee, bokstavligt talat. Men idag återfann vi glädjen i att utöva vår underbara idrott. Att vi får 6 i baken gör ingenting när vi gör 9 framåt och ger Täby (småbarn) på pumpen.
Personligen hann jag under matchen med att
- langa in lite plockpotatis på moståndarmålvakten
- göra en så jävla snygg brytning av yppersta världsklass bakifrån efter en kontring utan att dra på mej ett frislag, bara för att styra ut den till en fri motståndare i eget slott
- brutalt krosschecka en tjej i ryggen efter lite obalans, utan åtgärder från domarna givetvis, då jag la på min mest änglalika min och joggade lite oskyldigt ifrån situationen med motståndaren förnedrande krypande på golvet bakom mej
- spela boxplay med ena skon på trekvarten, således springandes på tå, samtidigt som jag erövrade bollen, höll den kvar och spelade den ur zon
- bryta ett uppspel för motståndarna för att sedan finta av en tjej vid halva plan och vidare lägga en smörpass till Soffan på andra sidan banan, vilket renderade i en assist i målprotokollet

Med andra ord kan jag vara rätt nöjd med mej själv efter ett +/- på typ +5 i dagens fight. På grund av detta tänkte jag att mina kära röda krigare såklart skulle belöna mej med en storslagen seger mot nykomlingarna Stoke i dagens Premier Leuegeomgång, men istället för att skapa sej ett litet försprång i toppstriden förnedrar de sej genom att spela bedrövligt. För andrar gången denna säsong slutade det 0-0 mellan Liverpool och Stokejävlarna och det var nästan så att jag satte den goda ölen i vrångstrupen ve och fasa!

Nu är timmen åter en gång sen, och jag är inte trött. Därför har jag laddat ner en otroligt macho teveserie med namnet Stolthet och Fördom som sändes i Sveriges Television nådens år 1995. Som tjej måste man ju hålla någon slags profil menar jag. Livet kan ju inte alltid vara fotboll och öl, visst kan det inte?